SBKs svarta får

Svenska Brukshundsklubben ansvarar numera för alla SKKs service- och tjänstehundar och har därmed även fått alla assisterande hundar, hundar som min. Nu inför de servicehundar för folk med en psykisk funktionsnedsättning, vilket de inte haft innan, och kallar dem något så vackert som ”Psykiskt-mående-hund”.

Säg det där och tänk efter. Vad säger det er? Vad ger det för signaler? Jag blir äcklad av det. Förolämpad och känner mig trampad på. Det fanns så väldigt många alternativ att välja på men de ville inte koppla det till någon diagnos… Nähä? Varför inte det då? Det är ju just diagnoserna som avgör vad hunden behövs för! Har de någon aning om vad de ska utbilda? Det finns en mall med saker hunden ska kunna men varför ska min hund behöva kunna plocka upp strumpor för att en del behöver det om jag inte behöver det? Och varför ska deras hund lära sig hur de ska reagera vid panikattacker när de inte behöver det?

Man kan inte standardisera en assistanshund och man kan aldrig någonsin förvänta sig att samma standard kommer funka till alla. Resultatet kommer att bli att det inte blir bra för någon och man sitter där, helt hjälplös, fast man nu äntligen skulle fått sin räddning!

SBK vill inte ta i det här med en tång ens, de vill ägna sig åt sina brukshundar och inget annat. Samtidigt vill de ha monopol på det för SBK är SBK och störst är alltid bäst. Därför kommer vi få lida. Vi som behöver hjälpen kommer få lida av att folk som inte har någon aning om det här sätter en orimlig standard och har mage att kalla vår servicehund för psykiskt mående.

Har den här organisationen, som nu bestämt sig för att slakta fåret, tagit in hjälp av någon kunnig alls? Har de diskuterat sakerna med oss som behöver hjälpen? Eller har de dragit oss alla under samma kam? De där med psykiskt mående.

Annonser

Vad vill jag ha och vad förtjänar jag?

Alla förtjänar att vara lyckliga, det präntas ju in i våra huvuden från tidig ålder. Men kan alla vara lyckliga samtidigt? Vad gör man egentligen när man behöver offra sin egen lycka för någon annans skull eller tvärt om? Förtjänar jag verkligen att vara lycklig om jag har valet att istället låta någon annan vara lycklig, även om det innebär att jag offra min egen lycka?

Jag funderar ofta på vad jag vill ha och vad jag söker i ett förhållande men det har aldrig känts relevant då jag inte är tillräckligt bra eller viktig för att hamna i det läget, därför gör jag istället allt jag kan för att göra andra glada. Förr tänkte jag alltid att om jag gör folk glada så kanske nån gör det tillbaka men det hände aldrig så nu gör jag det bara för att glädjen i deras ögon, det genanta leendet och det lätta skrattet gör mig så oerhört glad. Jag gjorde något bra och jag gjorde någons liv lite bättre.

Men om jag fick välja vad jag verkligen ville ha så vet jag precis. Jag vill ha någon som alltid talar om för mig hur söt och underbar jag är när jag själv inte ser, någon som kan få mig att skratta och le när jag bara vill gråta. Någon jag kan plocka ur diskmaskinen med och ha vattenkrig med samtidigt, någon som kramar om mig bakifrån när jag grejar  med något och ser på mig med mjuka, kärleksfulla ögon. En tönt jag kan spöa på Mario kart och bara sitta i timmar och prata. Det är vad jag vill ha men i mina ögon inte något jag förtjänar. För vad har jag att erbjuda?

I mina ögon så är jag otillräcklig och värdelös men mina ögon visar mig bara lögner. De ljuger om vad jag är värd och vad jag förtjänar. De visar det som min självbild viskar i mitt öra men det är en lögn. Jag förtjänar allt. Jag är alldeles lagom, på alla sätt och vis, och jag duger precis lika mycket som du, fast mitt inre viskar lögner i mitt öra.

Till dig framför spegeln

Beach 2016 är här och precis som jag så bävar tjejer och killar i alla åldrar för detta djävulskap. Sociala medier fylls med bilder på smala, vältränade kroppar med perfekt, solbränd hy medan man själv gömmer sig där ingen ser. Lite extra fett där, en extra centimeter runt midjan eller kanske några solblekta ärr, det kan man med lite övertalning acceptera med sig själv när man går ut på stranden i onödigt lite kläder och alla kan se men är det mer än så så är det ju lika bra att flytta till Nordpolen direkt, för allas skull. Eller?

Länge vägrade jag att gå i kjol eller shorts för jag har stor rumpa och tjocka lår, det var först när låren var täckta i ärr som jag började med det igen. Då var det ju liksom så illa det kunde bli så då kunde jag väl lika gärna låta bli att smälta bort en stund. Samma sak med linnen, mina överarmar är fullkomligt gräsliga i mina ögon och jag vill inte att andra ser dem. Men för några veckor sedan så insåg jag att jag behövde sommarkläder för att klara av att jobba på soliga hundutställningar så jag gav mig av till Lindex. I provrummet provade jag motvilligt lite kläder och jag tyckte inte alls om dem. Satt dåligt, fick den delen att se större ut, framhävde inte det och bara gjorde allt sämre, så som det alltid verkar vara vad man än tar på sig! Men när jag stod med en rätt söt klänning och försökte vinkla speglarna för att se hur den såg ut bakifrån och suckade över att den fick min rumpa att se stor ut så hände något i mitt tänk. Jag bara stod där och tänkte på vad jag just tänkt om den söta klänningen jag faktiskt gillade. Den fick min rumpa att se stor ut. Jaha? Och? Det kanske beror på att den är det? Så jag stod där en liten stund till och bara tittade innan jag köpte den och en till.

När jag sitter och tittar på tjejer så är det i princip bara de former jag gillar på dem som jag fullkomligt hatar med mig själv och inte kan föreställa mig att en kille skulle kunna gilla med mig. Jag vet inte varför för det är inte ett dugg logiskt men när det kommer till oss själva så är hjärnan inte logisk. En kille skulle kunna titta på en tjej som ser exakt likadan ut som mig och gilla det han ser och jag skulle hålla med men inte för en sekund kunna föreställa mig att han då även skulle tycka att jag såg bra ut för det är inte det jag ser när jag tittar.

Spegeln ljuger för dig, hjärnan ljuger för dig och dåliga foton ljuger. Så när du står där framför spegeln och petar, drar och granskar in i minsta detalj, tänk riktigt noga på vem det är som du vill imponera på. Snyggingarna på stranden? De vet inte vad du heter eller vem du är och du lär aldrig ha någon kontakt med dem. Så vem försöker du imponera på? Dig själv? Det går svinbra när du bara tittar missnöjt och försöker dölja allt du inte gillar va? Nej, det är inte dig själv du ska imponera på heller, det är någon annan. Men inte tjejen i kiosken och inte killen med det gudomliga håret. Du ska imponera på dem som inte vågar. Den unga tjejen som sitter ihopkrupen i skuggan med långärmat och jeans för att hon inte vågar visa sina ärr. Den tjocka killen som alltid badar med tröja. Den beniga tjejen som återhämtar sig från anorexia och killen med tvättbräda på magen som inte vågar sluta träna för att inte riskera att hamna bland de andra som inte taggar Beach 2016. Du ska imponera på personen som skulle kunnat vara du. Inte snyggingarna på stan, imponera på de som behöver hjälp att våga. Vågar du så vågar jag.

Se dig omkring. Långt ifrån alla ser ut som de där jävla bilderna som översvämmar Instagram och tro fan det! Vi lever i Sverige, landet lagom men ändå vill alla vara perfekta. Det funkar inte så. Lagom tjock, lagom smal. Lagom lång och lagom kort. Lagom mycket muskler och lagom mycket mage. Lagom är alldeles perfekt, det blir inte mer rätt än så.

Att vara ett ansikte utåt

Vad vi gör och hur det uppfattas av allmänheten är oerhört viktigt. Det spelar ingen roll om ditt mål är att folk ska stanna på gatan och stirra eller aldrig ens märka att du gått förbi, vad du gör och hur det uppfattas utåt är väldigt viktigt. Om du bara vandrar omkring på stan så spelar det ingen roll vad folk tycker och tänker, det är bra att veta men inte mer än så. Men vad händer om du plötsligt har någon annans namn tryckt på tröjan? Om du kör på någon med företagets bil? Om du slår ner någon medan du har din arbetsuniform på dig? Då är det plötsligt inte bara du som berörs, då representerar du företaget samt alla dina kollegor och det du gör påverkar hur andra ser på företaget och dina kollegor.

När jag åker på konvent med Lynette så är jag absolut livrädd att hon ska uppföra sig illa för jag är inte där enbart som mig själv, jag är där för att visa folk hur vi fungerar och representera ALLA servicehundar, oberoende av ifall de är en blindhund eller epilepsihund. När jag tar på henne täcket och går ut så blir vi genast offentliga, för de som ser en servicehund för första gången så är det vi som lägger grunden för deras uppfattning och det är vi som antingen hjälper eller stjälper nästa ekipage som ger sig ut. Därför är det kritiskt att hon uppför sig exemplariskt för annars förstör vi inte bara för oss utan för alla andra som kommer efter.

I mina ögon så är helt rabiat i arbetet när hon efter en lång dag glömmer sitt och ligg eller inte följer mig lika smidigt som innan för jag har så oerhört höga krav på henne när vi är ute för jag vill kunna öppna femton dörrar för nästa ekipage som vågar sig ut! Lynette är oerhört duktig och jag är jättestolt över henne för det finns verkligen ingen bättre assistanshund att ha med sig ut för att representera andra. Lugn, följsam och säger inte ett knyst någon gång, precis så som en servicehund ska vara! Det har hänt mer än en gång att jag tappat kopplet för att jag helt enkelt glömt att jag håller i en hund då hon knappt märks i andra änden, hon bara flyter med.

Kraven jag ställer på mig som förare och Lynette som hund är höga men de är lika höga som de jag anser att andra ekipage ska ha. Vi har fått våra hundar, vi har fått vår hjälp, vi har ingen som helst rätt att ta ifrån andra den möjligheten!

Tre år

18:e Maj för tre år sedan så åkte jag in akut med ambulans efter en rejäl överdos av sömntabletter. Från den natten så har jag bara några få minnesbilder och jag kommer ihåg att jag tillbringade nästan hela dagen efteråt med att tro att vi var i Skene istället för Borås. Hela den sommaren är en av de viktigaste tillfällena i mitt liv. Första dagarna var jag inlagd på barnavdelningen och fick väldigt oväntat en ny god vän, M som jag egentligen bara träffat en gång innan dess. Hon kom samma dag och besökte mig länge. Min äldre syster kom med en Nemi, halväckligt godis och en burk vindruvor och sedan satt vi och tittade på tv. Jag ville inte prata om något, jag ville bara vila och återhämta mig så de dagarna var väldigt trevligt.

Sedan bestämdes det att jag skulle läggas in på barnpsyk men inte i Borås utan i Skövde där de redan andra dagen började prata om att skicka hem mig utan att ha gjort någonting. Så där satt jag, ensam, rädd och inte ens femton år på en låst avdelning med folk som inte pratade med mig och bara ville skicka hem mig. Det enda jag har kvar från den vistelsen är min viktigaste tillhörighet i hela världen, min goraff. På sjukhuset hade de en liten butik, framför allt med saker till nyfödda bebisar och barn, och där köpte mamma en liten gosedjursgiraff. Den har ingen lång hals så då kan den ju inte vara en giraff så hon döpte den till Goraffen och jag har inte sovit en enda natt utan den sedan dess… Jag har aldrig sovit med gosedjur innan dess så första nätterna satt den intryckt i ett hörn på min säng men nu kan jag inte sova utan att ha den i min famn.

Jag tillbringade väl en vecka i Skövde innan jag flyttades tillbaka till Borås och lades in där. Äntligen, tänkte jag. Jag är tillbaka på mitt eget sjukhus, nu kommer jag få hjälp… Jag vet att jag pratade med någon läkare eller psykolog en gång under fem veckors vistelse på psyket. Fick kontakt med en jättebra läkare i samband med inskrivningen som jag på nåder fick behålla till förra året då hon slutade träffa patienter. Underbar människa som jag alltid kommer vara tacksam för men under tiden jag var inlagd så träffade jag en annan person en gång, inget mer. Klockan sex fick vi sätta på tvn, fyra på helger, fick inte vistas utomhus tillsammans och inne kunde man pärla lite grann om man hittade något då de inte var särskilt välförsedda med något sånt. Jag vet att mamma köpte några små rullar broderigarn åt mig när jag ville knyta armband för de hade inget sånt.

Första två veckorna ungefär så var vi fyra-fem tjejer där men hux flux så var vi två kvar, jag och Linnea, en tjej som jag kom väldigt nära och tyckte mycket om. Två veckor så var det bara vi och det var riktigt trevligt. De hade ett litet akvarium där så några gånger åkte vi med en ur personalen till Falskog och handlade lite, annars satt vi mest och pratade och pratade om allt och ingenting. Sedan kom R. Tidigt på eftermiddagen dök han upp efter att ha plockats upp och magpumpats från alkoholförgiftning några timmar tidigare. Jag kommer ihåg att mitt ex tyckte att han verkade dum i huvudet när jag berättade för hela första dagen så satt han på en stol och tittade på fiskarna. Lugnt. Tyst. Och det var så fridfullt. Både jag och Linnea hamnade snabbt där också då vi var nyfikna så vi satt och tittade på fiskarna, frågade något då och då och återgick sedan till tystnaden och lugnet. Det kanske är därför som jag nu omger mig med akvarium? Det är som en lugn fristad…

Jag träffade R för ett och ett halvt år sedan, när jag precis börjat gymnasiet. Han stoppade mig i korridoren för han kände igen mig och blev så glad. Han stoppade Mig för att Han ville säga hej. Jag hade ingen aning om att han kom ihåg mig.. När jag fick klart för mig vem han var så var det klart att jag kom ihåg honom, jag kommer ihåg allt det.. Jag sa inte ens hej till honom innan jag frågade om jag fick se hans mage! Han bara skrattade och drog upp tröjan.

Jag saknar inte min tid på psyket för vi bara förvarades och allt gjordes värre. Vi fick samma mat som resten av sjukhuset men trots att det varje dag finns alternativ så fick vi inte välja och all mat kom i kantiner där vi skulle ta själva.. Innan R kom så var vi bara tjejer där inne och ALLA hade ätstörningar. Jag påtalade detta flera gånger och förklarade hur fullkomligt idiotisk detta koncept var. Men vi skulle ju vänja oss vid att fungera normalt!

En ätstörning går inte över för att någon annan vill det. En ätstörning måste jobbas bort under en lång tid med väldigt små steg för att personen själv ska klara av att ta dem och känna att den lyckas. Att ta mat själv är fortfarande en mardröm för mig, både hemma men särskilt borta och med folk jag inte känner. Hur mycket mat kan jag ta utan att de dömer mig? Hur lite kan jag äta utan att de frågar om jag mår bra? Vad kan jag peta i mig som ger minst ångestpåslag?

Jag äter alltid rätt lite utom vid speciella tillfällen och jag försöker alltid att hindra mig själv men jag har svårt att sluta äta. När jag ser på film eller dylikt och har en påse chips framför mig så ska det mycket till för att jag ska sluta äta. Inte bara för att det innehåller socker utan för att jag rent faktiskt har svårt att sluta. Efter en halv pizza så är jag mätt men står den kvar inom räckhåll så kommer jag snart ha ätit upp hela. När jag är hemma hos folk så tappar jag alltid vikt för jag äter mindre. Det beror inte på att jag mår dåligt och svälter mig själv, jag har en mental spärr som hindrar mig. Att få hungernivån att anpassa sig till spärren går väldigt fort så jag går inte runt och är hungrig hela tiden. U, jag vet att du kommer läsa och oroa dig men jag lovar, jag går inte runt och är hungrig.

Jag gick fler år och räknade med att vara död innan jag var femton. Inte för att jag planerade något utan för att jag helt enkelt inte trodde att jag skulle klara det här så länge. Men nu är det bara några månader kvar tills jag blir arton och jag tittar på bil och körkort nu. Jag har planer framåt. Det finns ingen som jag kommer fira min artonårsdag med utom min familj och ibland känns det lite sorgligt men jag vet vilka jag kommer fira med sen, även om de inte är här när jag fyller år.

Jag mår inte bra, jag är inte smal och jag är ofta väldigt ensam men det gör inget för Jag är bra och Jag är lagom. Alltid, oavsett vad som händer.

Mitt självskadebeteende – Ett beroende

Jag hade en diskussion om det här för ett tag sedan och fick frågan varför jag trodde att det är fler tjejer än killar som har ett självskadebeteende. Det kom lite som en chock för det är ju inte alls sant! Ja, fler tjejer än killar skär sig men det är ju inte det enda självskadebeteendet som finns. Men det är det enda som benämns som självskadebeteende. Tar du till flaskan så är du alkoholist, tar du droger för att dränka rösterna som skriker i ditt huvud så är du knarkare och ligger du runt för att fylla tomrummet i din själ så är du en slampa. Allt detta är saker som skadar dig och går det så långt att det blir ett problem så får du en dömande blick och en stämpel i pannan men du har inget självskadebeteende, du är alkis, pundare och hora. Inget mer. Inget mindre.

Varje gång jag pratar med en psykolog om mitt självskadebeteende så slutar det alltid med att den ser ut som ett frågetecken för jag ser det inte som ett problem. Det är inte ett beteende jag vill ha och därför behöver jag något som funkar bättre när jag mår dåligt men jag ser inte att det ger mig några egentliga problem. De flesta av mina ärr syns inte längre och de som gör det spelar ingen roll om de är kvar eller inte för de är en del av mig själv. Jag skäms inte över dem och de skadar inte mig, det kniven lämnat är bara ytligt. Ärren i själen kommer från helt andra saker.

När jag skär mig så har jag ritualer, alla har någon sort och vissa har fler än andra. Dessa ger mig trygghet och dessa lugnar mig. Att skära sig är inte bara att gråta, dra med något vasst och sedan göra något annat. Jag måste göra det i set av fem, varje gång. Jag kan skära tio eller femton gånger men det måste alltid vara i set av fem. Spelar ingen roll om hela jag gör ont och jag bara vill sluta, det är en del av min ritual, det måste ske. Jag skadar mig inte bara när jag vill dö, det händer även när jag är stressad eller helt enkelt inte känner någonting. Det är en vana, en trygg ritual, ett beroende. Det lugnar och ger mig kontroll. Att det ska göra ont är inte det viktigaste, jag är livrädd för smärta! Det behöver bara gå hål, i mitt huvud så är det då som det svarta monstret inom mig kan rinna ut.

Bara för att jag inte skär mig så betyder det inte att jag inte skadar mig själv. Det var länge sedan jag körde ner fingrarna i halsen men maten är fortfarande en stor del i mitt självskadebeteende. Oftast svälter jag mig själv eller äter mycket lite. Inte alltid medvetet, det går per automatik numera. Att utsätta mig för dåliga relationer är också en del av det men det mesta av det har jag lämnat bakom mig.

Jag är beroende av mitt självskadebeteende. Det är det som låter mig hålla huvudet ovanför ytan och det är dit jag vänder mig när något händer. Jag kommer aldrig bli fri från det här, aldrig någonsin. Det kommer alltid ligga vilande under ytan tills jag faller dit igen. Utan det så skulle jag må väldigt mycket bättre men bara om jag kan ersätta det med något annat och hur ska jag våga testa något annat när jag vet hur illa det kan gå när jag mår dåligt? Varför riskera allt när jag har något som funkar? Mina ritualer är mitt beroende, det är inte bara något beteende man kan sluta med. Kan jag inte skära mig när känslan kommer så får jag extrema panikattacker.

Jag hatar mig själv. Det finns inte en centimeter på min kropp som jag kan titta på utan att må illa och min ständiga följeslagare är det svarta monstret som kryper under mitt skinn. Varje dag så tvingar jag mig själv att le och verka glad, ibland blir det mitt verkliga mående men oftast inte.

Jag ler, äter om jag måste och väntar på att något ska förändras. Men trots allt detta så går det inte en dag utan att jag är stolt över mig själv för jag är fortfarande här, även om jag inte alltid rör mig framåt så är jag här. Jag som aldrig kunde drömma om att jag skulle få uppleva min femtonårsdag lever än idag och jag är så äckligt jävla stolt.

Be proud of your scars, they’re proof of a fight you never lost

Att hata sig själv

Att alltid må dåligt över vem man är, hur man ser ut och vad man gör är det många som känner igen sig i. Men det är svårt att förstå om man inte vet hur det är. Det är svårt att förstå vad som pågår inne i huvudet på personen och ärligt talat så vore jag glad om jag inte förstod.

För min del så spelar det ingen roll om jag är glad för övrigt och livet leker för varje gång jag ser min reflektion så vill jag spy. Stannar jag till för att titta så tittar jag först i profil för att se hur långt ut min rumpa går eller om magen putar ut lite extra någonstans. Sen tittar jag rakt fram och granskar midjan, försöker att få det att bli en så jämn linje som möjligt innan jag drar in magen ännu mer än jag redan gör. Är jag själv så försöker jag gärna vända mig om och se hur bred min rumpa är.

Så fort jag tänker på mat så får jag ångest och vill köra ner fingrarna i halsen men ändå försöker jag äta, fast jag blir så stolt över mig själv när jag lyckas överkomma illamåendet och låter bli att äta. Jag vill inte äta. Jag vill inte gå upp mer. Jag vill inte se ut som jag gör. För mig så spelar det ingen roll om folk säger att någon gillar mig eller tycker att jag ska flörta med söta killar för det funkar inte. Jag kan säga till dem att de är skitsnygga och sånt med lätthet men det är för att det inte betydee något för mig. Jag tycker det! Men för mig betyder det ingenting för det blir inte något mer än det. Jag gör någon glad och det är kul men jag tycker att jag är det fulaste som finns så att någon jag tycker är snygg skulle tycka samma sak om mig är helt orimligt.

Jag vill cosplaya men jag vill inte se ut som jag gör och cosplaya. Jag är oerhört imponerad av större personer som cosplayar och tycker det är viktigt att de finns men jag vill inte tillhöra dem för jag är inte bekväm med min kropp. Det spelar ingen roll hur mycket jag tappar för jag lär aldrig vara nöjd med mig själv. Inte som det ser ut nu. Så istället så sitter jag och idoliserar folket som gör det jag inte vågar, att visa upp sig själva och till och med tävlar i det!

Den dagen jag ändrar mitt tänk och lär mig acceptera och kanske till och med älska mig själv är den dagen som jag hittar någon som kan älska mig åt mig och få mig att le åt allt som hen tycker om och känna att varken jag eller min kropp är så illa som jag tror.

Det läskigaste med allt det här är att det spelar ingen roll hur jag mäter, väger eller tittar, jag vet inte hur jag ser ut. Jag har ingen som helst aning om hur folk ser mig och vad de tycker om det. Jag vet bara att det jag ser är det äckligaste som finns.